Ridolyckan som förändrade mitt liv...

Sommaren 2011, strax sådär 4 dagar efter min student, var jag med om en olycka tillsammans med min häst. För att ni ska förstå lite bättre berättar jag om allting från början. Jag började rida när jag var 10 år på en/ett ridskola/tävlingscenter här i närheten. För jag älskar ju som sagt djur och har alltid gjort, och efter olyckan kommer alltid att göra ändå. Men i i alla fall. På ridskolan fanns det en häst som hette Big Jim och var en stor häst. Han var brun och hade en vit fläck i pannan och på vänstra bakfoten, det är inte viktigt för historien egentligen men nu vet du ungefär hur han ser ut.
När ridskolan lades ner hyrde jag Big Jim i ett år för jag ville inte släppa taget om min favorithäst. Mina ridlärare tyckte att jag var lite för bra för att rida på en tråkig sur häst som honom men vi klickade på något vis och jag ville inte ge upp om honom för jag var fast besluten om att det fanns en fin häst bakom all surhet... (Det som var mest speciellt med Jimpa var att han var inte som alla andra hästar som sparkade bakåt. Utan Jimpa hade utvecklat en helt egen teknik med att sparka med ett ben rakt ut åt något håll.. Ungefär som en rak höger. Det i sig skrämde varje människa som visste om det men det var faktiskt kontrollerbart. Man fick bara se till att antingen släppa när han slängde upp en spark och slänga sig undan för att inte bli träffad eller så fick man som mig, se till att tillrättavisa honom innan han hann sparka. Jag gjorde inte inte genom att slå honom, det hade andra människor redan testat och då hoppade han efter på 3 ben och sparkade till att du låg ned.. Samt slår du en häst eller liknande går du in i en fajt du aldrig kan vinna. Jag löste det genom att titta efter hans signaler innan han sparkar och vid det ögonblicket han tänker att han ska sparka ryter jag till eller smäller till honom lätt på halsen och då skärpte han sig direkt). Jag stod ut i ett år med att bli sparkad ungefär 3-4 gånger/dag och knappt kunna rida för att han var totalt galen. Men ändå, stod jag kvar där och visade honom min kärlek. Tillslut flyttade vi honom vidare till ett annat stall eftersom det var för långt för mig att åka när jag började gymnasiet. Och när vi hade flyttat honom bort ifrån stället han hade stått på i 18 år som ridskolehäst blev han som förbytt. Okej, nu ska jag inte ta i med orden för han sparkades fortfarande och hade svårt att lita på andra. Men han litade på mig. Och det var det viktigaste. Jag fortsatte att visa min kärlek för denna envisa gubbhäst och vi utvecklade en riktigt fin relation tillsammans.
Vintern -11 tävlade vi 115cm tillsammans, det är stort för mig för jag är banne mig riktigt höjdrädd och han var 24 år men pigg som en 12 åring. Jag fick dagligen jätte mycket beröm för vilket fint jobb jag gjort med honom. Och jag hade inte gjort annat än visat honom min kärlek. Men sen kom vi till den sommaren då jag tog studenten. Då mitt liv var menat att bli mycket bättre. Men det blev snabbt mycket sämre. 4 dagar som sagt efter min student hamnade jag och Big Jim i en paniksituation i hagen. Han som var van vid att stå i flock fick panik när hans kompisar race'ade om oss i hagen (jag skulle ta ut honom därifrån). Jimpa trippade på tårna och pumpade på så vis upp kraft till att slita sig och fara iväg, jag som försökte lugna ned honom stod kvar vid hans sida. Sen *poff* från ingenstans skjöt han sig iväg och vid det ögonblicket sparkade till mig rakt in i höften på ca 50cm avstånd. Jag krossade där höftkarmen med 3 frakturer, slet av nerv och muskelfästet på höger ben och vred om nacken kraftigt när jag slängdes iväg. Blev sängliggande i ca 1,5 månad och därefter rullstol + kryckor. Själva skadan i sig var rätt allvarlig och läkarna hade absolut ingen koll (ska anmälas) men det som gör mig mest ont är hur påverkad min häst blev av det här. När jag var djupt deprimerad under över 6 års tid fanns han alltid där för mig. Jag älskade den hästen så mycket som ingen annan kan förstå. Det var han som fick mig att orka kämpa vidare. Vilket nu blev ett faktum att han kände detsamma. Han blev som förbytt efter olyckan. Jag slets ur hans liv och allt han visste förändrades (ungefär som på ridskolan där han blev galen men nu blev han istället bara tom). Han hade ingen lycka i ögonen längre och under 2 veckor drog han på sig diverse olika sjukdomar som tillslut blev så allvarliga att jag var tvungen att låta honom somna in innan det blev värre...
 
Älskar dig Jimpa, du är och kommer alltid förbli evigt saknad av mig!